I somras var jag på Malta i tre veckor, utan mina föräldrar. Jag var där med två kompisar. Vi hade det grymt härligt. Men jag hade hemlängtan väldigt mycket den resan ändå. Men jag grät aldrig på grund av det. Inte en enda tår. Jag grät endast en gång. Den gången grät jag verkligen. Det var på grund av att jag fick beskedet att jag skulle gå gymnasiet i Hudiksvall, på broman.
Nu några månader efter gråter jag lika mycket. Det var inte hit jag ville, har aldrig velat. Dessutom bor jag nu hemma hos mina föräldrar. Mitt mål med gymnasiet var att få flytta, få börja på något nytt, bli nervös när jag skulle till skolan första dagen. Allt det här har Nordanstigs kommun sätt till att så snällt ta ifrån mig. Nu planerar jag att hoppa av teknik och… Ja vad? Fortsätta såhär kan jag inte göra.
